Förlossningsrädsla

Detta är något jag aldrig trodde jag skulle skriva, om förlossningsrädsla. När jag blev gravid fick jag under mina första besök hos barnmorskan frågan på hur jag ser på förlossningen, jag minns tydligt mitt svar - att jag inte ser några som helst problem med en förlossning, att det är något alla behöver gå igenom och att de hör till livet.  Jag hade ingen som helst rädsla då och när diskussionen kommit upp innan jag blev gravid har jag också alltid sagt att jag ser fram emot det. 

Nu när jag kommer närmre och närmre förlossningen börjar jag på riktigt bli nervös över smärtan och hur jag ska hantera den. Jag har bestämt mig för att använda mig utav lustgas och epidural, jag är så himla nålrädd så epiduralen har inte varit självklar för mig, men i situationen nu så vinner förlossningsrädslan över rädslan för sprutan.  Jag VILL föda vaginalt och jag vill inte vara rädd, jag längtar så efter vårat mirakel och jag kommer peppa mig själv att jag ska klara detta när det väl är dags! 

Vi längtar efter dig, tiden börjar gå väldigt sakta ❤️

Jag har alltid varit väldigt rädd inför förlossningen. Men ju närmre jag kom desto mer laddad blev jag för att föda. Jag blev igångsatt 4 veckor för tidigt pga havandeskapsförgiftning och när allt började var det pirrigt. Men när jag i mitten nånstans var trött och bara ville sova tyckte jag de kunde ge mig värkstimulerande så allt satte fart ordentligt för jag var helt slut. De rekommenderade epidural pga mitt höga blodtryck, nålrädd som jag är hade jag tänkt klara mig utan det. Men de tog hand om mig som ett litet barn och det var inte alls så farligt som jag hade förväntat mig.efter epiduralen fick jag ny energi och ca 4 timmar efter var han ute. Tror inte man kan förbereda sig så mycket utan man kommer ge sig an det på plats och du kommer hitta din metod att jobba dig igenom värkarna. Jag gick in i mig själv och var i princip okontaktbar.

Åh jag förstår dig, hemskt att vara så orolig innan. Jag har (som du i början) inte hunnit oroa mig för det ännu, men gissar att det blir jobbigare nät man kommer närmare

Åååh jag förstår dig precis. Jag känner samma sak, ändå vågar jag inte riktigt prata om att jag faktiskt är rädd. Jag hoppas och tror att vi båda klarar det galant, men rädd är jag, väldigt mycket faktiskt! ❤

Det är inget konstigt att vara nervös/orolig/m.m. inför en förlossning. Speciellt inte första. Ingen vet ju hur just du reagerar på smärta eller hur det kommer vara.
Så därför är det ju också omöjligt att komma med tips egentligen.
Förra gången gick jag på gravidyoga och det hjälpte mig mycket (man fick lära sig avslappningsövningar, andningsövningar och få kunskap).

Några småtips vill jag ändå ge så får du ta dem om du vill ;)
Påminn dig hela tiden om att smärtan vid värkar inte är farlig. Hur ont det än kan göra så är det inte farlig smärta, det är bara kroppen som jobbar för att du snart ska få träffa ditt barn Detta hjälper din hjärna att fortsätta slappna av. Börjar du spänna dig och blir rädd kommer det göra mer ont.

Varje värk är en värk närmare ditt barn och när just den värken är borta så kommer den aldrig mer tillbaka. Ta vara på tiden efter värken och slappna av och andas djupt. Ät godis och drick vätska :)

En kompis hade också en inställning till förlossning (hon hade två barn, tre nu) som jag påminde mig om och hade som mantra innan. Det var att det skulle bli så spännande att se hur hennes kropp reagerade på att föda barn och att se hur kroppen visste vad den skulle göra. Och att det skulle bli intressant att veta hur det skulle kännas ;)

Lycka till!