Det är sjukt vad jag ligger och filosoferar, grubblar och löser världsproblemen på kvällarna/ nätterna. Ikväll har jag funderat kring något nytt, får se om jag tycker det låter lika vettigt imorgon när jag vaknar, ibland låter det bättre i huvudet än när man skriver ut det, ha överseende - gravidhjärnan är igång totalt och jag fick lust att skriva innan jag ska försöka sova ordentligt. 

Nu till saken ... 

Ikväll har jag funderat kring den sista tiden som gravid och hur jag tror kroppen fungerar och hur allt hänger ihop. Jag tror att kroppen är gjord för att klara en förlossning, att man vet hur man ska ta sig igenom en förlossnibg när den väl startar, likaså när bebis är här så tror jag instinktivt att många frågor man har faller sig naturligt även om man kan behöva stöttning i endel såklart. 

Men när det kommer till att vara mentalt förberedd på förändringen ett nytt litet liv kommer göra så har jag såklart en tanke även kring det också. De senaste veckorna har jag spenderat pendlande mellan att toklängta efter vårt lilla hjärta, till att ha extrem förlossningsrädsla till att känna mig nykär, totalt livrädd inför förändringen bebis tillför - kommer vi klara att ta hand om en bebis? Kommer vi bli bra föräldrar? Till att fundera kring vad vi gett oss in på. Ni kan ju förstå att min överkokade hjärna mer eller mindre gått på högvarv, men jag tror och är väldigt säker på att alla dessa tankar är fullständigt normala och de gör att man tänker igenom allt lite extra och är mer förberedd på vad komma skall, jag har nu istället gått till att enbart toklängta efter bebis, jag känner mig långt ifrån så rädd som jag tidigare gjort inför förlossningen - istället känner jag mig otroligt tillfreds och stark för jag vet att vi kommer bli bra föräldrar och vi kommer göra allt för vår groda, och jag litar på min kropp, att den kommer klara en förlossning galant, och jag har ju min största stöttepelare vid min sida under hela resan, so bring it - jag är redo😘

Godnatt ❤️